Pappa X2

Jaha så var det dags igen för en liten uppdatering.
jag har inte varit aktiv här på närmare 3 år för jag har haft för mycket att göra och tänka på för att orka skriva något här. vad har jag då gjort under denna tid? Jo det ska jag berätta för er så håll i hatten för nu blir det åka av.
som jag skev i sista inlägget innan tystnaden så har jag numera en kvinna i mitt liv och det är alldeles underbart, förutom det så har jag även blivit pappa igen två gånger, ja du läste rätt, två gånger och det är detta som har uppehållit mig under denna tid. Det är omständigheterna runt deras födslar som har varit tidskrävande, för det har varit olika komplikationer hela tiden.

Det hela börjar med barn nr ett, en son. jag och min sambo blir naturligtvis glada när vi upptäcker att hon är gravid och det hela går som planerat tills min sambo börjar må dåligt och klaga över smärtor i nacken och yrsel. Vi kontaktar barnmorskan på MVC och får komma dit, väl där så tar hon blodtrycket på min sambo och det ligger på 197/117 så hon beordrar oss att genast åka till Östersund för det ser inte bra ut när vi kommer in till sjukhuset så tar dom ett nytt blodtryck och då har det ökat till 217/120 så det blir akut blodtryckssänkande medicin och prover tas. senare på kvällen så får vi veta att det är en havandeskapsförgiftning som ställt till det och att dom kommer att skicka oss till Umeå för att barnet måste förlösas annars riskerar både mor och barn att dö. På morgonen dagen efter så kör dom min sambo till flygplatsen där hon lastas ombord på ambulansflyget och flygs till Umeå, jag måste först åka hem till Sveg för att packa en väska med kläder och ordna kattvakt. När det är gjort så åker jag iväg mot Umeå, det var den längsta resan jag någonsin gjort och då menar jag inte i mil utan psykiskt, jag vet ingenting om hur det går för min sambo och oron stiger för varje mil. I Örnsköldsvik så stannar jag för att äta, när jag har parkerat på MAX så ringer telefonen och det är min sambo som ringer för att meddela att det har gått bra och att både hon och barnet mår bra, det var det bästa samtal jag någonsin fått. När jag kommer upp till Sjukhuset och letat mig fram till förlossningen så får jag ett rum där och blir sedan visad till intensiven där min sambo ligger, när jag kommer dit så frågar läkaren ifall dom fick ta ett blodprov för att se ifall mina njurar var kompatibel med hennes. Min sambo ligger i respirator när jag kommer dit men vaknar till när jag kommer, vi pratar en stund och sen beger jag mig till neonatal avdelningen där min son ligger. Han är född i vecka 27 och vägde 673 gram, det var en mycket liten krabat som låg i kuvösen med slangar runt om kring, dom berättade att han mådde alldeles utmärkt och att han hade starka lungor. Efter två dagar så flyttas sambon till förlossningen och dom tar nya prover på henne, vi får sedan veta att det var riktigt nära att hon och barnet inte skulle klarat sig, det handlade om några timmar, sambon hade fått HELP-syndrom den kraftigaste formen av havandeskapsförgiftning. Efter två veckor i Umeå så får vi åka tillbaka till Östersund igen, där börjar problemen på riktigt. Det första dom gör i Östersund är att skicka en orosanmälan till SOC för att vi inte kan läsa av barnets signaler enligt dom, sen så blir det komplikationer för sonen då has tarmar inte fungerar som dom ska och det slutar med operation i Uppsala där dom fick ta bort halva tunntarmen så nu har han en så kallad CVK där det kopplas näringsdropp varje natt. Följden av orosanmälan bir att våran föräldraförmåga ska utredas, dom tar ingen hänsyn till att min sambo nästan dog och har fått en rejäl förlossningsdepression och att jag har min diagnos, det är ingen anledning till att inte kunna göra allt som sjukhuset kräver att vi ska göra. Sjukhuset  i Östersund behandlade oss som om vi var efterblivna redan första dagen där och skällde på oss hela tiden och kommenterade att vi gjorde fel, dom vaken hjälpte eller visade oss hur vi skulle göra, det skulle vi veta enligt dom för det gör alla föräldrar, annars är man en dålig förälder. Så när vi äntligen blir utskriven från sjukhuset så hamnar vi i ett familjehem som ska kolla våran föräldraförmåga, denna familj har aldrig gjort något liknande förut och dom hade ingen erfarenhet av personer med handikapp. Min sambo har kraftigt nedsatt hörsel och har hörapparat på båda öronen och jag har min diagnos. Efter två månader med familjen så blir vi kallad till SOC i Sveg på ett möte, vi trodde att vi skulle diskutera våran hemgång men så blev det inte, när vi kommer dit så slänger handläggaren upp en anmälan och omhändertagning enligt LVU och vi får inte åka tillbaka till våran son. När vi försöker få en förklaring på varför dom gjort så här så säger dom bara att det bara är så och att vi inte ska lägga näsan i blöt så mycket. Efter en vecka så får vi hela utredningen om LVU hemskickad till oss och då visar det sig att det är familjehemmet som ljugit en hel del för SOC och fabricerat incidenter som aldrig har hänt, jag kontaktar SOC omedelbart och försöker förklara att det bara är en massa lögner och påhitt men får inget gehör utan det ska fortgå. Det tar sex veckor innan vi få träffa vår son igen och vi ser med en gång att han inte mår bra men SOC vill inte lyssna på oss. Två månader efter omhändertagandet så är vi åter på möte med SOC fast denna gång så är det för att vi har fått en ny handläggare för vårat ärende, hon visar sig vara raka motsatsen till föregående handläggare. Hon tycker att vi ska få tillbaka våran son och inleder en utredning om hemtagning, kravet från SOC är att vi ska genomgå utredningen som blev avbruten, jag ställer då kravet att om vi ska göra den igen så skall det vara på ett ställe där dom kan ta hänsyn till våra handikapp så inte dom kommer i vägen för utredningen. Sagt och gjort så får vi komma till ett utredningshem i Nässjö som är specialiserade på just detta och dom har stor erfarenhet av både min diagnos och hörselskadade, denna utredning tar 3 månader. Några månader innan vi får åka till Nässjö så upptäcker vi av en slump att min sambo är gravid igen så vi kollar med MVC och det stämmer, MVC skickar oss till Östersund för kontroll och ultraljud för dom vill inte ta några chanser med tanke på föregående graviditet. Allt ser bra ut och vi får veta att det är i vecka 16 redan och att det är minst 4 veckors väntetid för abort, fast det är inget som vi vill göra ändå så vi gör upp en plan med mödravården i Östersund om att åka dit var annan vecka för koll så dom får hålla koll på fostrets utveckling. Det är när våran dotter föds som det går snett andra gången, vi befinner oss i Nässjö när det är dags för förlossning och den sker i Jönköping. Själva förlossningen går bra men min sambo råkar ut för ett fullständigt sammanbrott och hamnar på akut psyk i Jönköping och blir sedan flyttad till Östersund. Så där står jag ensam med två barn, jag får massor av hjälp från utredningshemmet och en månad efter förlossningen så får vi åka hem till Sveg. Min sambo har då blivit utskriven från psyk och väntar på oss hemma, väl hemma så får vi massor av hjälp och stöd av SOC som förmodligen skäms lite för hur vi blev behandlade i början. Det medicinska ansvaret för min som hamnar i Östersund och där får vi inte mycket hjälp, dom har tydligen bestämt sig för att vi inte ska ha barn och gör allt dom kan för att barnen ska bli omhändertagna igen. Det dom gör är att skriva orosanmälan så fort det händer något med våran son, han har problem med att gå upp i vikt och det skyller sjukhuset på oss trots att det är dom som blandar hans näringsdropp och har ansvar för att det är tillräcklig med näring för att han ska kunna växa och utvecklas. hittills har dom skrivit åtta orosanmälningar mot oss trots att det är dom som bär ansvaret för att han inte går upp i vikt, SOC bryr sig inte om dessa anmälningar för dom är på våran sida och tycker att sjukhuset borde ta ansvar istället för att gnälla på oss som gör som sjukhuset har beordrat oss att göra. Våran son är inte som andra barn i hans ålder och det ska utredas vilket är bra, han går på dagis och älskar att vara där och hans assistent på dagis rapporterar hans framsteg varje dag. Sedan har vi våran dotter som inte heller är som andra bäbisar och ska också utredas, Sjukhuset har gjort anmälan mot henne med anledningen att hon såg liten ut inget annat, ingen undersökning av henne eller ens koll i hennes journal, nä allt baseras på att hon ser liten ut. SOC höll på att få slag när den anmälan kom in och lade ner den med en gång då man inte kan göra en anmälan på något sådant utan att ha medicinska bevis som stödjer anmälan och där är vi nu.

Det blev ett långt inlägg den här gången fast jag har utelämnat stora bitar av historien, hela historien kommer i senare inlägg. Nu får det vara bra för den här gången.
puss puss!